Sparrisuppropet

Till POM Sparrisuppropet Vad letar vi efter? Sparris Jordärtskocka Kronärtskocka Kvanne Lökarter Strandkål Humle Rabarber Pepparrot Tipsa oss Inventeringsfynd Veckans växt Litteratur Kontakt

Kronärtskocka

Kronärtskockan, denna ståtliga "kung " blandkulturväxter, är en tistelväxt som tillhör släktet Cynara. Man tror att den har uppstått ur en form av Kardon. Mycket tidigt, kanske redan vid årtusendet före vår tidsräkning, tycks man ha selekterat fram både kronärtskockan och kulturformen av kardonen. Plinius, som dog år 79 e.K., beskriver hur cynara odlades och åts av romarna. Under 1400-talet blev kronärtskockan allmänt känd i Italien och har sedan dess varit ett viktigt inslag i deras matkultur. I Danmark dyker växten upp 1640. I Sverige är det Rudbäck d.ä. som först odlade kronärtskockan i Uppsala Botaniska trädgård 1658.

Det är en korgblomstrig växt och det är just blommans fjällklädda korgar man äter. Blommorna är ovanligt stora 12-15 cm i genomskärning och innehåller talrika violetta blommor som är omslutna av nedtill köttiga sk. holkfjäll. Det är bara det köttiga fjällfästet och blommornas kraftiga fäste, botten, som man kan äta. Skörden måste ske strax innan blomman slår ut.

På de flesta håll i Europa driver man upp kronärtskocka via frön. Första året bildar växten en bladrosett för att år två gå upp i blom. För odling under vår korta vegetationsperiod i Sverige tycks det ha förekommit att man istället har tagit sticklingar av växten och på så sätt förökat växten vegetativt. I en beskrivning från förra sekelskiftet kan man läsa: ”Har man en äldre plantering af kronärtskockor, hvarest plantorna öfvervintrat bra, ... Så kan man föröka dem och skaffa sig nya plantor på vegetativ väg genom ett slags sticklingar, nämligen rotskott som bildat rötter... Förökning genom delning kan också äga rum.” Man skiljer på taggiga och tagglösa kronärtskockor. De sorter som man stöter på i tidskriften Violas annonser från denna tid är Globe, eller Engelska Klotärtskockan. Sorten utvecklar rikligt med blommor men något mindre runda huvuden. Den finaste franska sorten vid 1900-talets början var Stor grön från Laon, med få, stora och mycket köttiga koniska huvuden. En tidig välsmakande sort var Violet hatif med medelstora huvuden och violettröda fjäll.

Om du förvaltar en gammal sort är vi intresserade att veta mer om den, både om du har odlat växten via frö eller om du har odlat den vegetativt. Hör av dig och berätta!

Till POM

Uppdaterad 2008-03-20

POM | Centrum för biologisk mångfald | Box 54 | 230 53 Alnarp | Tel. 040-41 55 31