Strandkål eller vildkål

Strandkål eller vildkål (Brassica oleracea var. oleracea) växer vilt speciellt i sydvästra Europas kustregioner men kan förekomma även i Sverige. Nyttjandet av vildkål beskrivs av Theophrastus 400 f. Kr och ur arkeologiska fynd från vikingatiden vet vi att den användes tidigt även hos oss. Vildkålen är ursprunget till många olika kålformer.

Strandkålen är en i jämförelse ganska ung kulturväxt. Det var först under slutet av 1700-talet som den fick betydelse. Speciellt i England och Frankrike, men också i Danmark har man tradition av att odla strandkål . Genom åren har flera förädlade varianter tagits fram. Det var viktigt att stammen gav ”fullkomligt hvita stjälkar”, att växten var tidig inte hade bismak och avkastade bra. Växten trivs bäst på karg jord och skotten drivs fram under vårvintern under en kruka eller hink. De i mörker drivna skotten tillagas som sparris och räknas som delikatess. I Ossian Lundéns bok Köksväxtodling från 1913 kan man läsa: ”Där strandkålen kommit i bruk, är den en af de mest omtyckta matväxter under hela vintern och tidigt på våren samt till smak och användning nästan jämförlig med sparris, framför hvilken den af mången t.o.m. föredrages.”

På bilden: Strandkål målad av Weinmann 1735

Uppdaterad 2008-03-20