Träd- och buskuppropet
Till POM Hem Kontakt Vad letar vi efter? Instruktioner och blanketter Veckans växt Mer om träd och buskar Mer om arboretum Kurser SKUDLitteraturtips

 

Bondsyren och ädelsyren

Arten Syren, Syringa vulgaris, växer vild i sydöstra Europa. Redan i naturen förekommer den i många olika varieteter. Den blev en europeisk trädgårdsväxt strax efter mitten av 1500-talet. Diplomaten Ogier Ghiselin de Busbecq (1522-1592) såg den växa i trädgårdarna i det Osmanska riket (Turkiet), och sägs vara den förste som på 1560-talet tog den med sig tillbaka till Österrike.

Under 1600-talet blev syrener vanliga i de stora trädgårdsanläggningarnas broderiparterrer också i Sverige. Redan vid denna tid nämns ett par olika lila och vita former i de skriftliga dokumenten. Syrenerna spred sig snabbt till allt fler människor, och på 1800-talet hade den blivit en av våra vanligaste buskar, till och med vid de minsta torp.

Från 1600-talet fram till mitten av 1800-talet gjordes i stort sett inte planerade korsningar för att få fram nya sorter. Istället sådde man frön från plantor, som spontant korsat sig med andra i närheten. Några av de bästa fröplantorna fick sortnamn och förökades vidare.

Vid mitten av 1800-talet började man arbeta allt mer intensivt på flera håll i Europa med att försöka få fram nya färger och former av Syringa vulgaris. De nya sorterna som i Sverige ofta kallades ädelsyrener blev med tiden allt fler. Idag har närmare två tusen sorter hunnit presenteras, var och en med sitt specifika utseende.

Eftersom sorterna är så många kan det vara svårt att få någon överblick. Som hjälp använder kännarna idag ofta ett system framtaget av John Wister (1953) ("the Wister code") med en indelning i sju färggrupper:

I - White (vit)
II - Violet (violett)
III - Blue (blå)
IV - Lilac/Lavender (syrenlila, ursprungsfärgen)
V - Pink (rosa)
VI - Magenta (mörk rödlila)
VII - Purple (mörklila)

Tidigt förädlingsarbete – 1800-1870

Före 1850 var det få som bedrev något planerat korsningsarbete. Man fortsatte välja ut fröplantor från spontant uppkomna korsningar. De tidigaste sorterna fick oftast beskrivande namn, efter sitt utseende, som 'Alba major' eller 'Alba Grandiflora' . De kunde också få namn efter platsen de uppkommit. En mörklila sort som uppstod 1658 i Edinburgh Medicinal Garden, kallades till exempel 'Scotch Lilac', och när den mörka varianten först odlades vid Chateau Marly i Frankrike 1808 blev den känd som 'Lilas de Marly' eller 'Marlyensis'.

Den första mörkt rödlila (VII) sorten som fick ett namn var selektionen 'Charles X' framtagen av Audibert i Frankrike före 1830. Den blev i sin tur en av föräldrarna till den första kända medvetet framtagna korsningen, som utfördes av Brahy i Herstal nära Liège, Belgien. Omkring 1840 pollinerade han 'Charles X' med 'Noisette's white' och fick fram 7 fröplantor som han under det följande årtiondet förde ut i handeln via August Wilhelms plantskola i Luxemburg. Sorterna var 'Croix de Brahy' (rosa 1853), 'Charlemagne' (rosalila 1854), 'Ekenholm' (ljus blålila 1854), 'Princess Camille de Rohan' (rosa 1856), 'Archduchesse Charlotte' (rosa 1861), 'Duchesse de Brabant' (rosa 1861) och 'Louise Marie' (vit 1861, namngiven efter den Belgiska drottningen).

Efter 1870 – firman Lemoine & son

Fram till 1870-talet var antalet sorter fortfarande ganska litet, och bara ett tiotal var resultatet av medvetna korsningar. Övriga var spontant uppkomna selektioner, många av dem ganska lika. Men detta skulle snabbt komma att ändras när Victor Lemoine (1823-1911) i Nancy, Frankrike, klev in på scenen. Firman togs med tiden över av hans son Emile Lemoine (1862-1943) och slutligen av sonsonen Henri Lemoine som drev den vidare till 1954. Från 1874 till 1950 lanserade friman minst 214 enkla och fyllda sorter. Ungefär 64 kan tillskrivas Victor Lemoine själv, ca 140 sonen Emile, och ytterligare ett tiotal sonsonen Henri.

et började med 'Azurea Plena' – den första dubbla sorten, som uppkom som en sport hos Libert-Daminont i Liège, Belgien, 1843. Victor Lemoine köpte en planta från Augustin Wilhelms plantskola och tog hem den till Frankrike. Den växte där i några år, och 1870 påbörjade han och hans fru de första försöken att korsa den med andra sorter. Man utgick från ca 30 enkla sorter av Syringa vulgaris, 'Azurea Plena' samt arten Vårsyren, Syringa oblata . Madame Lemoine klättrade på en stege för att nå upp till blommorna och försiktigt pilla upp de små blommorna för att komma åt att pollinera dem.

Av ett hundra blommor första året fick man bara 7 frön. Men 1876 blommade äntligen de tre första plantorna. En av dem var den första Pingstsyrenen (Syringa x hyacinthiflora), en 'Azurea Plena' och Vårsyren (S. oblata).

Plantan som skulle få namnet ' Lemoinei' blommade först 1877. Den var resultatet av en korsning mellan 'Azurea Plena' och en enkel sort av Syringa vulgaris, med ganska stora dubbla blåvioletta blommor. Genom samma korsning fick Lemoine även 'Renoncule' (1881), ' Rubella Plena' (1881) och 'Mathieu de Dombastle' (1882). Dessa första dubbla sorter kunde sedan korsas utan så stora svårigheter, med de bästa tillgängliga enkla sorterna, och inom tre år hade man fått ett antal lyckade dubbla sorter som snabbt salufördes. För en fullständig lista se boken Lilacs. The Genus Syringa. av John F. Fiala.

Andra förädlare vid sidan av Lemoine

Vid sidan om familjen Lemoine fanns också en del andra som presenterade syrener, om än i mindre skala. Några kända exempel är:

Frankrike

•  Baltets plantskola i Troyes grundades redan 1720 och producerade syrener ca 1842-1900. Några kända sorter de presenterade var ' Bleuatre ' (före 1897), 'De Croncels' (före 1876), 'Lucie Baltet' (1888) och 'Ville de Troyes '.

•  Adolph Lefièvre i Nantes, presenterade den fortfarande kända ljusrosa 'Macrostachya' (1874).

Francesque Morels plantskola i Lyon, selekterade och förökade syrener omkring 1880 till 1910. Bland annat presenterades 'Madame Francesque Morel' (1892, under många år den sort som hade de största rödlila blommorna).

Belgien

•  Brahy-Ekenholm , Herstal nära Liège, vid mitten av 1800-talet en av de första som medvetet korsade Syringa vulgaris (se ovan).

•  Plantskola Stepman de Messemaeker i Bryssel introducerade ca 10 sorter, bland andra 'Madame Florent Stepman' (1908).

Tyskland

•  Späths plantskola i Berlin (1720-1944) var vid 1800-talets slut världens största plantskola. Här bedrevs förädling av många arter, bland annat Forsythia, men också syren. Bland annat har man presenterad den genom tiderna så populära mörkt rödlila 'Andenken an Ludwig Späth´ (1883) men även andra sorter.

Holland

•  M. Koster och söner , Boskoop, presenterade bland annat den enkla 'Hugo Koster' (1914).

•  Jan van Tol , plantskolist i Boskoop, presenterade bland annat den dubbla vita 'Jan van Tol' (1910).

USA och Canada

Även i USA och Canada har man länge odlat och intresserat sig för Syringa vulgaris. Få av de sorter som togs fram här verkar dock ha nått Skandinavien, åtminstone inte förrän en bit in på 1900-talet.

Några kända exempel från före 1945 är:

•  Theodor A. Havemeyer (1868-1936), Long Island, New York, är en av de mest kända amerikanska odlarna. Havemeyer hade antagligen världens största syrensamling, med över 20 000 plantor, och hans intresse för syrener väcktes efter ett besök hos Victor Lemoine. Han återvände till USA med några dennes bästa sorter, och presenterade själv med tiden bland annat 'Mrs W. E. Marshall' (1924), 'Sarah Sands' (1943) och 'Lady Lindsey' (1943).

•  John Dougal på Windsor Nurseries, Ontario, Canada selekterade, bland tusentals spontant korsade fröplantor ,enligt en lista från 1874 fram sorterna 'Prince of Wales' , 'Princess Alexandra' , 'Queen Victoria' , 'Albert the Good' och 'Azure' .

•  John Dunbar , Rochester, New York, verksam 1908-1926, presenterade bland annat sorterna 'President Lincoln' (1916), 'Adelaide Dunbar' (1916) och 'General Sherman' (1917).

•  Hulda Thiel Klager Woodland, Wisconsin, en av få kvinnor, var verksam ca 1905-1945 och presenterade över 60 sorter, bland andra 'Roland Mills' (1928).


Text och bilder: Anna Andréasson, Träd- och buskuppropet.

 

 

Till POM

Uppdaterad 2008-06-16

POM | Centrum för biologisk mångfald | Box 54 | 230 53 Alnarp
Tel. 040-41 55 31