Veckans växt v. 41

Ängshaverrot (Tragopogon pratensis L.)

Arter som utgör vilda släktingar till de odlade växterna har vi presenterat flera stycken av här under Veckans växt. Nu har turen kommit till ängshaverroten. Nästan om en förvuxen maskros ser den ut där den står i vägkanter och åkerrenar, ibland förflugen till ett gathörn eller blomsterrabatten.

Om man vill se den blomma får man ge sig ut i den tidiga sommarmorgonen: redan Linné noterade att de stora vackert gula korgarna sluter sig vid 9-10-tiden på morgonen " . om de ej fördröjs av oväder". På grund av sin relativa punktlighet utgjorde haverroten ett av Linnés så kallade blomsterur. Bladen är långa, smala och spjut- eller lansettlika. Den överblommande blomman utvecklas så småningom till en praktfull boll vars "parasollförsedda" frön kan spridas mycket långt med vinden.

Många har säkert trott att Tryckfels-Nisse har varit framme vad beträffar namnet. Men arten heter inte ängshavrerot; det svenska namnet kommer från tyskans Haferwurzel där förleden Hafer - kommer från isländskans hafr och betyder bock. Som bekant heter getsläktet Capra på latin. Förmodligen syftar namnet på artens långa ljusa rötter.

En gammal fin trädgårdsväxt som förtjänar större uppmärksamhet är haverroten (Tragopogon porrifolius L.) som till skillnad från ängshaverroten är lilablommande. Rötterna är långa och ljusa och uppges smaka som ostron (!) när de är kokta. Därför kallas den också vegetable oyster i äldre litteratur. I motsats till potatisen som innehåller stärkelse lagrar haverroten, liksom jordärtskockan, inulin som huvudsaklig kolhydrat.

Text och bild: Jens Weibull

Tillbaka till arkiv>